Om kryptering

Söndag 8 juni 2008, 22:09 / 戊子年榴月五日22:09（鼠年芒种）

Hur man krypterar e-post behandlas av såväl Projo som Röd Libertarian. Den senares bidrag är mer teoretiskt hållet, medan Projo ger en praktisk guide för hur man implementerar kryptering. Dessvärre är denna guide anpassad för WIN-DOS, varför här ges ett komplement för hur man implementerar PGP på Mac (Lunix-användare klarar sig som vanligt bra på egen hand). Först bara en notering om terminologin: PGP står för Pretty Good Privacy och har numera en öppen standard för kryptering. GPG (GNU PGP) är en speciell implementation av denna standard framtagen av GNU, en nördig (och rekursiv) akronym som står för GNU is Not UNIX. För alla praktiska ändamål är PGP och GPG samma sak.

PGP är dock kommersiellt, vilket är mer praktiskt för den som är beredd att betala, medan GPG är helt fritt, men till priset av att det är något mer bökigt att använda. Till att börja med måste man ladda ner fyra filer härifrån: GNU Privacy Guard, GPG Keychain Access, GPGDropThing och GPGPreferences. Egentligen är allt som krävs det första paketet, men de övriga ger grafiska användargränssnitt för en mängd behändiga funktioner. Packa upp paketen och installera.

Huvudpaketet GNU Privacy Guard är inget program som kan köras, utan är ett bibliotek med alla tillgängliga funktioner för kryptering. Biblioteket används av program, som de tre ovan nämnda. Dock fattas i uppräkningen ovan en funktion för att bekvämt integrera GPG i Apple Mail, vilket är den viktigaste funktionen. Detta tillägg laddas ner här, packas upp och installeras därefter.

Därefter är det bara att bekanta sig med programvaran. Det första man måste göra är att skapa en nyckel, vilket görs i GPG Keychain Access. Har man redan en nyckel kan man importera den – själv har jag sedan gammalt en version av PGP 8.1, den sista fria versionen innan GPG slog igenom. Det är självförklarande hur en nyckel skapas, följ bara programmets anvisningar. Värt att tänka på här är att två nycklar skapas, en publik nyckel som man ger till andra så att de kan kryptera sina meddelanden till dig, och en privat nyckel som du använder för att dekryptera sådana meddelanden som andra krypterat med din publika nyckel. GPG kan bara skapa krypteringsnycklar med DSA/Diffie-Hellman (eller ElGamal), medan PGP även hanterar den kommersiella varianten RSA – detta är dock av mindre betydelse. Välj 4096 bitar för kraftigast möjliga krypteringsstyrka, och se till att välja ett långt och bra lösenord – det tar en bra stund att generera nycklar.

När du har skapat dina nycklar är det en god idé att göra den publika nyckeln tillgänglig för allmänheten, antingen genom att ge den till nära förtrogna med e-post, eller att publicera den på en webbsida (min finns här). Den riktigt paranoide lägger aldrig ut den publika nyckeln på det sättet, för ett trivialt exempel på hur en statlig organisation kan komma åt meddelanden skickade med en sådan nyckel är helt enkelt att hacka sidan och lägga dit en egen nyckel – din väns meddelande blir oläsligt för dig, men kan läsas av staten (eller någon annan organisation). Riktigt säker kan man bara vara om man personligen byter nycklar via USB-minnen och liknande, men för alla praktiska ändamål duger det fint att skicka nyckeln via e-post. Exportera den publika nyckeln till en textfil med GPG Keychain Access.

Förutom att tillkännage din egen publika nyckel behöver du få publika nycklar av dem du önskar kommunicera krypterat med. När du väl får en sådan nyckel lägger du bara till den i GPG Keychain Access, varefter den kan användas för kryptering av känslig text (även bilder o.s.v.). GPG är aktiverat i Apple Mail per default, så allt du behöver göra är att välja publik nyckel (den som ägs av den du skickar meddelandet till), skriva meddelandet och skicka iväg det – GPG krypterar meddelandet innan det skickas och sparas. Faktiskt kan man med GPG skicka meddelanden till varandra utan nycklar, om man kommer överens om ett gemensamt lösenord – praktiskt, men mindre säkert.

Varför då använda PGP? Därför att e-post är som elektroniska vykort som kan läsas av den som råkar sniffa den väg meddelandet tar, vilken utgörs av en stor mängd relästationer. Det har alltid funnits anledning att kryptera privata och känsliga meddelanden, men det har samtidigt varit svårt att få allmänheten att begripa. Om inte mottagaren är villig att underkasta sig det lilla besväret att implementera kryptering finns det inte så mycket den mer oroade kan göra åt saken – möjligen vägra kommunicera elektroniskt.

Men eftersom riksdagen den sjuttonde juni med all sannolikhet klubbar bort den svenska demokratin och staten rutinmässigt börjar skanna av allas e-post finns numera ett oerhört starkt incitament för var och en att börja tillämpa kryptering på vardaglig basis, oavsett om det är privat kommunikation eller inte – kräv kryptering!

För att ytterligare illustrera behovet gör vi en liten internationell utvikning. I Sverige och resten av Västvärlden brukar man dra upp fallet Shi Tao i Kina när man vill beklaga sig över journalisternas situation i världen. Shi Tao var redaktionschef för en affärstidning, och som sådan en del av den kinesiska partistrukturen – han hade tillgång till hemlig information. Men han är också regimkritiker och dissident, och vid ett möte som avhandlade hur man skulle handskas med det förestående minnet av fjärde juni-incidenten (massakern vid Himmelsfrids torg) antecknade han öppet vad som sades, trots reprimander om att anteckningar inte fick göras.

Därefter använde han sin arbetsdator för att skicka informationen till västerländskt baserade dissidentsajter, bland annat ökända Boxun. För ändamålet använde han ett e-postkonto hos Yahoo! Hongkong, som han trodde skulle vara säkert mot kinesisk polis. Men Hongkong har inte självbestämmande över frågor som rör rikets säkerhet, samtidigt som Yahoo! inte har någon möjlighet att bryta mot nationell lag, varken i Kina eller annorstädes (det är en naiv tanke att företag ska bedriva politik).

Eftersom Kina har en välutvecklad kontrollapparat för vilken trafik som passerar landets in- och utnoder (den ”kinesiska brandväggen”), liksom en hyfsat stor internetpolis som följer dissidentsajter världen över och försöker spåra dess trafik, var det förstås bara en tidsfråga innan man nystade ihop vem som var ansvarig för läckaget av statshemligheter. Shi Tao greps, ställdes inför rätta och dömdes till tio års fängelse.

I Väst brukar det här ses som ett exempel på hur hemskt journalister behandlas i Kina, och Shi Tao har fått en mängd priser av västerländska journalistklubbar för inbördes beundran. Själv är jag alltjämt av åsikten att Shi Tao är och var en komplett idiot, i det att han öppet visade arrogans inför partifolk, antecknade saker på papper, använde öppna kanaler för kommunikation av hemligheter, och speciellt att han inte använde någon sorts kryptering för att skicka sina meddelanden. Att han äventyrade sin egen karriär är väl inte så mycket att orda om, men ett sådant arbetssätt äventyrar även andra dissidenters väl och ve. Shi Tao är ingen journalist, utan en första rangens pappskalle som hade förtjänat dödsstraff för sin arrogans.

Översatt till svenska förhållanden motsvarar Kinas system exakt EU:s datalagringsdirektiv (information om vem som kommunicerar med vem), FRA:s jättesil (sållning medelst vissa nyckelord) och Rikskrims filtrering av webbsidor (IP-baserad censur) – FRA-lagen är den sista biten för att göra oss helt kompatibla med Kina. Svenska journalister, som Torbjörn Petersson och Ola Wong, brukar skriva närmast i sömnen om denna händelse med Shi Tao, men ingen av dem – och inte heller särskilt många av deras journalistkolleger – tycks ens ha reflekterat över att samma system nu förmodligen tas i bruk i Sverige (och redan olagligt har varit i bruk en längre tid). De tror att demokratin i sig är ett skydd mot missbruk av kinesisk art. De tror att man kan sparka av ett ben på demokratins bord och stylta upp med ett korthus som är helt öppet för godtycke. De tror att Sverige i egenskap av stabil och utvecklad nation är immunt mot snabba förändringar i negativ riktning, där ett sådant kontrollsystem kan utnyttjas av betydligt mindre nogräknade krafter. De har då inte lärt ett skvatt av historien.

Hur världen ser ut om trettio år kan ingen veta. Förmodligen har inte särskilt mycket ändrats, men det finns inga som helst garantier för det. Du kanske har rent mjöl i påsen idag, men det som är rent nu behöver inte vara rent i morgon – och då har staten kanske redan kartlagt dig fullständigt genom din kommunikation med andra. Utveckling beskrivs oftast som ett positivt framåtskridande, i Sverige exemplifierat av att vi har lärt av historiska misstag med rasbiologiska doktriner, sterilisering av ”mindervärda”, sjukdomsförklaring av alternativsexuella (gäller dock alltjämt de flesta med ickenormativa sexualiteter), hemlig åsiktsregistrering i stor skala och så vidare. Det kan bara bli bättre, eller hur?

Men en snabb flukt i historieboken ger en helt annan bild. Ekonomin kan rasa. Omvärlden kan börja brinna – den gjorde det för lite drygt sextio år sedan. Och det kan gå rasande snabbt. Det finns ständigt mer ljusskygga krafter beredda att göra sig hörda i lägen av kris – i Sverige vinner exempelvis sverigedemokraterna stadigt terräng, något som skulle kunna omsättas i en ganska stor väljarpotential givet en rejäl ekonomisk kris (och vår ekonomi är intimt förbunden med omvärldens – vi är inte herrar över vår egen utveckling). Människor är primitiva; i kristider går folk över lik för att rädda sitt eget skinn. Vi såg det i Nazityskland, vi såg det i Kulturrevolutionens Kina, vi kommer att se det igen – kanske på närmare håll än man kan tro. Vi är icke immuna mot sådant!

Stabila, trygga, fredliga Sverige är stabilt, tryggt och fredligt mycket tack vare det underliggande demokratiska ramverket – det man nu har börjat plocka isär steg för steg i kriget mot terrorismen och en rad andra vederstyggligheter. Petar man sönder delar av demokratin – och det handlar verkligen om det här – är det betydligt lättare att slå sönder resten av bygget om andan faller på. En redan befintlig gigantisk kontrollapparat är då ett vapen mot delar av den egna befolkningen, ett vapen som är färdigt att användas den dag allt brakar samman. Och lägg särskilt märke till att det inte behöver gå så långt som till en fullvärdig kris för att det ska gå åt helvete – socialdemokraternas åsiktsregistrering via Informationsbyrån är ett ypperligt bevis för det.

Vi får hoppas att ditt mjöl är verkligt skinande vitt om den dagen kommer. Ett bra sätt att skydda sig mot alla eventualiteter är dock att redan idag börja kryptera e-postkommunikation (och gärna även dina hårddiskar – för Mac, slå på FileVault!), ty varken staten eller någon annan har med din privata kommunikation att göra. Det om något är en absolut demokratisk hörnpelare.

Kommentarer:

(Respektive författare ansvarar för innehållet i nedanstående kommentarer)

(Kommentarer stängda. Kommentering måste ske senast 14 dagar efter att inlägg har postats.)